{"id":253,"date":"2021-03-23T20:12:36","date_gmt":"2021-03-23T20:12:36","guid":{"rendered":"https:\/\/xn--idbck-ira.arnemalmens.website\/?page_id=253"},"modified":"2023-10-12T17:05:46","modified_gmt":"2023-10-12T17:05:46","slug":"historier","status":"publish","type":"page","link":"https:\/\/malung.arnemal.com\/?page_id=253","title":{"rendered":"Historier"},"content":{"rendered":"\n

H\u00e4r kommer historier och ber\u00e4ttelser fr\u00e5n bygden.<\/strong><\/p>\n\n\n\n


<\/p>\n\n\n\n

”Skogsfinne”<\/p>\n\n\n\n

L\u00e5ng Kristoffer Honkainen J\u00f6nsson f\u00f6dd 1953 i Finland han dog 1663 i Motj\u00e4rnshyttan, V\u00e4rmland <\/strong><\/p>\n\n\n\n

Han var min mm mm mm fm fm fm halvbror.

Krono torpare, Bergsman, L\u00e4nsman. Levnadsbeskrivning I b\u00f6rjan av 1600-talet hade finl\u00e4ndaren Christoffer J\u00f6nsson Havuinen invandrat till V\u00e4rmland. Han b\u00f6rjade att driva bergsbruk. Sundsj\u00f6hyttans – senare Motj\u00e4rnshyttans – masugn anlades av honom omkring \u00e5r 1650. Finl\u00e4ndarna kom i marktvist med landsh\u00f6vdingen Posse, eftersom h\u00e4radsgr\u00e4nserna inte var klart utm\u00e4rkta. En av de f\u00f6rsta malmbrytarna vid R\u00e4msberget var den ryktbare Sundsj\u00f6 finnen Kristoffer Havuinen, L\u00e5nge Kristoffer, som kom fr\u00e5n Rantasalmi socken i Savolax, n\u00e4ra Nyslott. Samma Kristoffer Havuinen skulle enligt en annan s\u00e4gen ha brutit silvermalm i Br\u00e4nnmossh\u00f6jden i Gumh\u00f6jden, men fyndst\u00e4llet dolde han s\u00e5 v\u00e4l att ingen sedan har kunnat hitta den. Om denna s\u00e4gen finns det en annan version som \u00e5terges bl.a. Maximilian Axelsson i boken: Vandring i V\u00e4rmlands \u00e4lvdal och finnskogar: ”Enligt s\u00e4gen fann l\u00e5nge Kristoffer Havuinen Upplundsh\u00f6jden, strax nedom den f\u00f6r sin h\u00f6jd bekanta Gumklinten en silvergruva, och den \u00e4dla metall han h\u00e4r i rik m\u00e5tt upph\u00e4mtade, sm\u00e4lte han ner i egen masugn i n\u00e4rheten av Motj\u00e4rnshyttans. Den platsen kallas idag Finnhytteforsen. Ingen fick dock best\u00e4mt veta var sj\u00e4lva gruvan var bel\u00e4gen, ty denna hemlighet tog uppt\u00e4ckaren med sig i graven.” Litteraturen inneh\u00e5ller en del mots\u00e4gelsefulla uppgifter om bergsmannen Erik Kristofersson i Djupr\u00e4mmen, F\u00e4rnebo sn (nu R\u00e4mmen sn) och hans sl\u00e4ktf\u00f6rh\u00e5llanden, framf\u00f6r allt vad g\u00e4ller hans finska sl\u00e4ktnamn. Emellertid har Lars-Olof Herou utrett de r\u00e4tta f\u00f6rh\u00e5llandena i sin genomg\u00e5ng av finska sl\u00e4ktnamn i Bergslagen, som publicerats i tidskriften Finnmarken f\u00f6rr och nu. I nr 2, 1988, s 10, av n\u00e4mnda tidskrift visar han att Erik Kristoferssons far, Kristofer J\u00f6nsson i Sundsj\u00f6n, F\u00e4rnebo sn, felaktigt tillskrivits sl\u00e4ktnamnet Havuinen. En sammanblandning har skett i litteraturen mellan honom och Kristofer Tomasson (Havuinen) i Brunnberg, Eksh\u00e4rad sn, den s.k. ”Vild-Havvonen”. Kristofer J\u00f6nsson p\u00e5tr\u00e4ffas aldrig med sl\u00e4ktnamn. D\u00e4remot har efternamnet Honkainen angetts f\u00f6r ett par av Kristofer J\u00f6nssons i Sundsj\u00f6n sonsons\u00f6ner (Kristofer Jansson i Bograngen, S Finnskoga sn, och Jan Sigfridsson i H\u00e5en, S\u00e4fsn\u00e4s sn), vilket Lars-Olof Herou skriver om i Finnmarken f\u00f6rr och nu, nr 1, 1989, s 20-21. Framlidne Albert Palmqvist skriver i tidskriften Finnkultur, nr 2, 1982, s 10-11, om samma sl\u00e4kt, men kallar Erik Kristofersson felaktigt f\u00f6r Havuinen. Palmqvist meddelar att Erik Kristofersson var gift tv\u00e5 g\u00e5nger; f\u00f6rsta g\u00e5ngen med Kerstin, d\u00f6d omkr 1660, och andra g\u00e5ngen med Malin Sigfridsdotter, som han felaktigt anger vara brorsdotter till Erik (se vidare nedan!). I f\u00f6rsta \u00e4ktenskapet f\u00f6ddes enligt Palmqvist \u00e5tminstone s\u00f6nerna Kristofer, Johan och Sigfrid Erss\u00f6ner. Erik Kristofersson misshandlade sin andra hustru Malin Sigfridsdotter s\u00e5 sv\u00e5rt att hon avled den 17 april 1667. Vid tinget i F\u00e4rnebo 6 maj 1667 d\u00f6mdes Erik Kristofersson till d\u00f6den, en dom som fastst\u00e4lldes i G\u00f6ta hovr\u00e4tt den 19 november 1667, och avr\u00e4ttningen skedde genom halshuggning. Vid tingsr\u00e4ttsf\u00f6rhandlingarna var det Malin Sigfridsdotter mor Maria Persdotter i Sundsj\u00f6n, F\u00e4rnebo sn, och hennes syskon Margareta och Annika Sigfridsd\u00f6ttrar, samt Johan och Hindrik Sigfridss\u00f6ner som f\u00f6rde talan mot Erik Kristofersson. Av domboken framg\u00e5r vid tinget i F\u00e4rnebo 18-20 juni 1663 (AIa:2, s 160) att salige Kristofer J\u00f6nsson i Sundsj\u00f6n varit gift tv\u00e5 g\u00e5nger och att hans andra hustru var Maria Persdotter. I f\u00f6rsta \u00e4ktenskapet hade Kristofer sju s\u00f6ner och tv\u00e5 d\u00f6ttrar, och i andra \u00e4ktenskapet hade han en son och fyra d\u00f6ttrar. (Domboksnotisen har meddelats mig av professor Anders Winroth). Emellertid hade Maria Persdotter uppenbarligen tidigare varit gift med en Sigfrid, med vilken hon hade barnen Malin, Margareta, Annika, Hindrik och Johan. S\u00e5ledes var Erik Kristofersson och Malin Sigfridsdotter ”styvsyskon”, och allts\u00e5 inte besl\u00e4ktade genom blodet. Det var f\u00f6r \u00f6vrigt helt f\u00f6rbjudet p\u00e5 1600-talet med \u00e4ktenskap mellan s\u00e5 n\u00e4ra sl\u00e4ktingar som halvsyskon (som fr\u00e5gest\u00e4llaren skriver) eller mellan en person och hans\/hennes syskonbarn (som Palmqvist uppger). Vid denna tid g\u00e4llde fortfarande att \u00e4ktenskap mellan fyrm\u00e4nningar och n\u00e4rmare sl\u00e4ktingar var f\u00f6rbjudet. Dispens kunde medges av kyrkan (domkapitlet) f\u00f6r trem\u00e4nningar och fyrm\u00e4nningar, men inte f\u00f6r n\u00e4rmare sl\u00e4ktingar. Det \u00e4r f\u00f6rst p\u00e5 1800-talet som man tr\u00e4ffar p\u00e5 de f\u00f6rsta fallen d\u00e4r dispens har beviljats f\u00f6r \u00e4ktenskap mellan en man och dennes systerdotter.<\/p>\n\n\n\n

Dubbelt Hor
Plats Malung Dalarna<\/p>\n\n\n\n


Erik Olsson Idstr\u00f6m var min fm mf ff f
G\u00f6llors Kerstin Larsdotter fm mf ff m
Knut Olof Ersson fm mf ff (Os\u00e4ker uppgift)

Brott Hor
Avr\u00e4ttades hemort Malung
Uppgifter om avr\u00e4ttningen
H\u00f6sten 1721 b\u00f6rjade talet g\u00e5 bland kvinnorna i Malungsbyn Idb\u00e4ck att den 32-\u00e5riga soldathustrun (G\u00f6llors) Kerstin Larsdotter var havande. Men hennes man soldaten vid \u00f6verste Horns trem\u00e4nningsregemente Erik Olsson Idstr\u00f6m, hade varit borta i n\u00e4stan tv\u00e5 \u00e5r fr\u00e5n orten. Vem kunde vara barnafader? Skvallret utpekade dr\u00e4ngen Olof Ersson i byn. (M\u00f6jligen identisk med bonden Knut Olof Ersson i Idb\u00e4ck, d\u00f6d 1771, se Josef Sj\u00f6gren 1963: Acta Malungensia, Idb\u00e4ck nr 35.) N\u00e4mndemannen Gabriel Persson i Idb\u00e4ck, tillika uppsyningsman (troligen en kyrklig f\u00f6rtroendepost), var bekymrad. Han gick till dr\u00e4ngens far, bonden Erik Olsson, en man i 50-\u00e5rs\u00e5ldern, tidigare uppsyningsman, och r\u00e5dgjorde med honom om det icke vore n\u00f6dw\u00e4ndigt att kalla hela byalaget tillsammans och f\u00f6rh\u00f6ra Kerstin. Natten d\u00e4rp\u00e5 rymde Erik till Norge. I ett brev fr\u00e5n S\u00e4tra g\u00e5rd i Hof socken i Norge hem till hustrun Kerstin Halvarsdotter tog han p\u00e5 sig faderskapet och bad hustrun om f\u00f6rl\u00e5telse. Vid rannsakningen om dubbelt hor (d.v.s. att b\u00e4gge parter var gifta) vid tinget i januari 1722 fick allts\u00e5 den h\u00f6ggravida Kerstin Larsdotter f\u00f6rh\u00f6ras ensam. Hon ber\u00e4ttade att en kv\u00e4ll strax f\u00f6re s\u00e5ningstiden f\u00f6rra v\u00e5ren hade Erik kommit in i hennes stuga berusad s\u00e5 att han knappt kunde g\u00e5 och fr\u00e5gat om hon haft n\u00e5got att dricka. D\u00e5 Kerstin sagt att hon inget drickbart hade, hade han fr\u00e5gat om han finge hafwa sin willia med henne. (sidan 57) Kerstin bad d\u00e5 Gud bevara honom fr\u00e5n s\u00e5dana tankar och sade till honom att l\u00e5ta bli henne. Men Erik lyssnade inte utan fick omkull henne p\u00e5 b\u00e4nken och genomf\u00f6rde ett samlag. Det var enda g\u00e5ngen de legat med varandra och upprepades aldrig. N\u00e4r Kerstin uppt\u00e4ckte att hon var gravid, ber\u00e4ttade hon det f\u00f6r Erik, som blev mycket \u00e4ngslig. (s. 57-58)Kerstin klagade vid tinget \u00f6ver sin stora olycka. Hennes man soldaten Idstr\u00f6m framtr\u00e4dde ocks\u00e5 och j\u00e4mrade sig mycket at hans hustru.. sig s\u00e5 grufweligt f\u00f6rsedt. Han sade att han hela tiden under de tv\u00e5 \u00e5ren han varit borta l\u00e4mnat underr\u00e4ttelse om hur han hade det. Kerstin medgav det, men sade att hon aldrig f\u00f6rr hade varit otrogen. Soldaten sade att han g\u00e4rna f\u00f6rl\u00e4t henne, bara hon blev f\u00f6rskonad fr\u00e5n d\u00f6dsstraff. (s, 58) Ocks\u00e5 den f\u00f6rrymde Erik Olssons hustru Kerstin Halvarsdotter framtr\u00e4dde. Hon var Eriks andra hustru och hade varit gift med honom i sexton \u00e5r. Deras enda gemensamma barn hade d\u00f6tt, men hon hade tre barn i ett tidigare gifte. En dotter var gift i G\u00e4rd\u00e5s, d\u00e4r hade hon varit p\u00e5 bes\u00f6k den kv\u00e4ll mannens l\u00e4gersm\u00e5l intr\u00e4ffade. Kerstin Halvarsdotter sade ocks\u00e5att hon aldrig f\u00f6rnekat mannens hans \u00e4ktenskapliga r\u00e4ttigheter, utan att hon sig alltid gudeligen skickat. S\u00e5 hon f\u00f6rstod d\u00e4rf\u00f6r inte hur det onda kunnat f\u00f6rleda honom. Ocks\u00e5 hon sade att hon f\u00f6rl\u00e4t sin make och sockenm\u00e4nnen intygade att b\u00e4gge paren f\u00f6re l\u00e4gersm\u00e5len f\u00f6rdt ett stilla och sachtmodigt lefwerne. (s. 58) R\u00e4tten d\u00f6mde Kerstin Larsdotter till d\u00f6den med h\u00e4nvisning till konung Gustav II Adolfs f\u00f6rklaring av \u00e5r 1615, och Kungl. Maj,ts brev 1698 22\/10. Erik Olsson skulle rannsakas n\u00e4r han ertappades. (s. 58) Kerstins barn, om pojke eller flicka framg\u00e5r inte, f\u00f6ddes Kyndelsm\u00e4ssoafton, d.v.s. den 1 februari 1722. (Fram till 1773 inf\u00f6ll Kyndelsm\u00e4ssodagen alltid den 2 februari.) Kungl. Maj:t gav den 14 mars samma \u00e5r Erik Olsson ett brev om fri lejd hem till r\u00e4tteg\u00e5ngen. Brevet skickades av Landsh\u00f6vding\u00e4mbetet i Falun med n\u00e5gra v\u00e4rml\u00e4nningar till Hof socken i Norge. Erik kom hem, men f\u00f6rst den 3 juli h\u00f6lls extra ordinarie ting. (s. 58) Nu gav Erik sin version av f\u00f6rloppet. Jo, han hade kommit drucken hem till Kerstins stuga. Hon hade givit honom lite br\u00e4nnvin i en tennkopp, men inte f\u00f6r mer \u00e4n 3 \u00f6re kmt (daler kopparmynt). Sedan mindes Erik ingenting mer \u00e4n att han kommit hem till sig, d\u00e4r ingen var hemma. Han hade kastat sig p\u00e5 s\u00e4ngen med kl\u00e4derna p\u00e5 och sen sovit av sig ruset. Erik kom inte ih\u00e5g vad som h\u00e4nt den d\u00e4r kv\u00e4llen, f\u00f6rr\u00e4n Kerstin ber\u00e4ttade att hon var gravid. Han f\u00f6rs\u00f6kte inte skylla p\u00e5 n\u00e5gon annan, utan erk\u00e4nde faderskapet och Kerstins beskrivning av h\u00e4ndelsef\u00f6rloppet. Efter rymningen till Norge, som tagit tre dygn innan han var \u00f6ver gr\u00e4nsen, hade han uppeh\u00e5llit sig i Hof socken och f\u00f6rs\u00f6rjt sig p\u00e5 skinnarbete. (s. 58) Hans hustru Kerstin Halvarsdotter upprepade med gr\u00e5tande t\u00e5rar att hon f\u00f6rl\u00e4t mannen, Soldaten Idstr\u00f6m d\u00e4remot var inte n\u00e4rvarande. Han hade strax efter tinget i vintras begivit sig till Norge, ocks\u00e5 han p\u00e5 skinnarbete. Men trots att han bara hade f\u00e5tt permission fr\u00e5n regementet i tre m\u00e5nader hade han \u00e4nn inte \u00e5terv\u00e4nt. (s. 59) Kerstin Larsdotter, som hade sitt lilla barn med sig, f\u00f6rh\u00f6rdes p\u00e5 nytt. Hon sade att hon inte givit Erik n\u00e5gon anledning till synden, utan f\u00f6rst s\u00e5 sm\u00e5ningom givit sitt samtyckte, efter hennes ord ej skulle noga. Det dr\u00f6jde ocks\u00e5 l\u00e5ng tid innan hon uppt\u00e4ckte att hon var gravid, eftersom menstruationen redan sen tidigare uteblivit. Det skedde f\u00f6rst n\u00e4r barnet quicknade (b\u00f6rjade r\u00f6ra sig). Hon trodde att hennes man s\u00e4kert ville st\u00e5 vid sitt l\u00f6fte att \u00e5terta henne och barnet. (s, 59) N\u00e4mndens ledam\u00f6ter intygade att Erik Olsson alltid f\u00f6rut varit gudfruchtig, nychter, samt stilla och sachtmodig, men vid samkv\u00e4m l\u00e4tt blev drucken. Trots de goda vittnesb\u00f6rden om hans karakt\u00e4r och trots hustruns f\u00f6rb\u00f6ner d\u00f6mdes ocks\u00e5 han till d\u00f6den. Att han var s\u00e5 berusad att han inte visste vad han gjorde ans\u00e5gs inte som n\u00e5gon f\u00f6rmildrande omst\u00e4ndighet. (sidan 59) M\u00e5let gick till Svea hovr\u00e4tt, som den 17 november 1722 fastst\u00e4llde d\u00f6dsdomarna f\u00f6r Erik och Kerstin sielfwom till w\u00e4lf\u00f6rtient straff och andra till skr\u00e4ck och warnagel. Det allm\u00e4nt preventiva i domen betonas allts\u00e5. I den p\u00e5pekas att Kerstins man, soldat Idstr\u00f6m, vistades i n\u00e4rheten av Stockholm, d.v.s. inom landet, och att han hela tiden h\u00e5llit kontakt med hemorten. Hade han varit utomlands med ovisst\u00f6de hade hovr\u00e4tten kanske sett lindigare p\u00e5 brottet. (s. 59) Domen n\u00e5dde den 22 november Landsh\u00f6vding\u00e4mbetet i Falun och skickades redan den 24 november till befallningsman Erik Floraeus i V\u00e4sterdalarna. Troligen bara n\u00e5gra dagar senare halsh\u00f6ggs Kerstin Larsdotter. Erik Olsson d\u00e4remot, som ju \u00e5terv\u00e4nt til landet med kungligt lejdebrev, hade haft sex veckor p\u00e5 sig att bege till sin f\u00f6rra s\u00e4kerhet. Hans f\u00f6rsiktighet att rymma till Norge hade r\u00e4ddat hans liv. Man f\u00e5r gissa att han snarast begav sig dit igen. (s. 59-60) Vid tinget 1723 fr\u00e5gade Olof Larsson i Idb\u00e4ck r\u00e4tten vem den egendomen b\u00f6r tillfalla som tillh\u00f6rde hans syster Kerstin Larsdotter, som sistlidne h\u00f6stas f\u00f6r n\u00e5gon sin missg\u00e4rning undergick d\u00f6dsstraffet. (s. 60) Kerstins enda barn var det i hordom aflade. Det hade dock som o\u00e4kta enligt 20 kapitlet i \u00c4rvdabacken ingen r\u00e4tt till arv. Kerstins man, soldaten Idstr\u00f6m hade fortfarande inte \u00e5terv\u00e4nt fr\u00e5n Norge. Han hade s\u00e5ledes olovligen avvikigt fr\u00e5n regementet. Kanske hade skammen satt in en alltf\u00f6r sv\u00e5r fl\u00e4ck p\u00e5 honom. Det blev allts\u00e5 Olof Larsson, hennes enda syskon, som \u00e4rvde all Kerstins egendom efter att ha betalt hennes skulder. Olof avstod frivilligt fr\u00e5n en ko och all den gr\u00f6da som sk\u00f6rdats p\u00e5 Kerstins jord priet f\u00f6re, till en sl\u00e4kting, Per Olson i T\u00e4llbyn, som omh\u00e4ndertagit Kerstins lilla barn. (s. 60) K\u00e4llor och litteratur, (1) Originaldombok 1722, ordinarie ting 5\/1, extra ordinarie ting 3\/7, s 627 ff. (KLHA: XXVII:A1.) Landsarkivet i Uppsala. (2) Renoverad dombok 1723, 13\/3, paragraf 8 (Svea Hovr\u00e4tts arkiv. Kopparbergs l\u00e4n, h\u00e4rads- m.fl. r\u00e4tter, volym 80.) Riksarkivet. (3) L\u00e4nsstyrelsens i Kopparbergs l\u00e4n. landskansliet: DII:34 (1722) (ink. skrivelser fr\u00e5n bl.a. Svea Hovr\u00e4tt. Inneh\u00e5ller b\u00e5de hovr\u00e4ttens dom och Erik Olssons lejdebrev). Landsarkivet i Uppsala. Bj\u00f6rns kommentar: Jag har studerat mantalsl\u00e4ngderna f\u00f6r Idb\u00e4cks by under 1700-talet. D\u00e4rf\u00f6r anser jag att hon var av G\u00f6llorssl\u00f6kten som \u00e4gde g\u00e5rden G\u00f6llors i Id\u00e4ck. Denna sl\u00e4kt flyttade bort fr\u00e5n g\u00e5rden under f\u00f6rra h\u00e4lften av 1800-talet, men \u00e4ttlingar finns s\u00e5v\u00e4l i Malung som p\u00e5 andra h\u00e5ll. K\u00e4lla Henrik Bramsj\u00f6: Ur Arkiven – Malungskvinna avr\u00e4ttad f\u00f6r hor 1722 Mannnen flydde till Norge och fick fri lejd. Artikeln \u00e4r tryckt som sidorna 57-61 i Skinnarebygd 1995 som \u00e4r Malungs Hembygdsf\u00f6renings \u00e5rsbok.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

R\u00e5nmord<\/p>\n\n\n\n

Marit var min mf m fyrm\u00e4nning

”R\u00e5nmordet p\u00e5 den 16-\u00e5riga dalkullan<\/h5>\n\n\n\n

Den 16-\u00e5riga kullans v\u00e5ldsamma d\u00f6d och hennes m\u00f6rdares avr\u00e4ttning p\u00e5 Axalaskogen i Bj\u00f6rnlunda lever \u00e4nnu kvar i folkmun.
Det r\u00e5dde uppbrottsst\u00e4mning p\u00e5 morgonen den 30 september 1855 i D\u00f6lhed Lars Jonssons stuga i Bjurs\u00e5kers by i Ytter Malung i Dalarna. Dottern i huset, 16-\u00e5riga D\u00f6lhed Anna Larsdotter, stod i begrepp att Starta en \u00e4ventyrlig vandring, l\u00e5ngt bortifr\u00e5n hemmets trygghet. Hon skulle vandra till Stockholm och visst var b\u00e5de far och mor \u00e4ngsliga, Anna var ju bara 16 \u00e5r, men tiden var h\u00e5rd och fattigdomen sv\u00e5r i trakten vid den h\u00e4r tidpunkten. Mor i stugan hade utrustat sin flicka s\u00e5 gott hon kunnat med varma och slitstarkakl\u00e4der. Man m\u00e5ste p\u00e5 alla s\u00e4tt som stod till buds dryga ut de magra inkomsterna och det var ovanligt att de unga d\u00f6ttrarna i g\u00e5rdarna gav sig ut som kringvandrandekullor och s\u00e5lde i bygderna m\u00e5nga mil och dags vandringar borta fr\u00e5n hemorten. Dessutom hade Anna s\u00e4llskap med en j\u00e4mn\u00e5rig flicka, Britta Larsdotter, men det som invaggade f\u00f6r\u00e4ldrarna i n\u00e5gorlunda trygghet f\u00f6r dotterns \u00f6d var f\u00f6rh\u00e5llandet att 22-\u00e5riga G\u00f6llo Ingeborg Nilsdotter ocks\u00e5 skulle f\u00f6ra de tv\u00e5 16-\u00e5ringarna s\u00e4llskap. Ingeborg hade tidigare varit ute p\u00e5 s\u00e5dana h\u00e4r handelsf\u00e4rder. Hon var erfaren och p\u00e5litlig s\u00e5 flickorna skulle nog klara sig, intalade sig f\u00f6r\u00e4ldrarna. Det var fina h\u00f6stdagar det h\u00e4r \u00e5ret och vandringen mot Stockholm det blev f\u00f6r de tv\u00e5 16-\u00e5ringarna b\u00e5de sp\u00e4nnande och rolig \u2013 de hade gett sig ut p\u00e5 sitt livs st\u00f6rsta \u00e4ventyr dittills. Det var med barnets glada f\u00f6rv\u00e4ntan som de beredde sig p\u00e5 att m\u00f6ta allt det som dras handelsf\u00e4rder skulle medf\u00f6ra. Ingeborg var van, f\u00f6r henne hade den f\u00f6rsta tjusningen i de h\u00e4r \u00e4ventyren ersatts med mer prosaiska ber\u00e4kningar och planeringar. Hennes avf\u00e4rd den d\u00e4r tidiga h\u00f6stmorgonen blev upptakten till ett tragiskt drama som skulle kosta tre m\u00e4nniskor livet Protokollen fr\u00e5n Daga h\u00e4radsr\u00e4tt och fr\u00e5nhovr\u00e4tten skildrar dramat ganska detaljerat och dessa dokument, tillsammans medandra handlingar, ger handen att i det h\u00e4r fallet, liksom i s\u00e5 m\u00e5nga andra, var det hunger o fattigdom som skapade en m\u00f6rdare. Under vandringen till Stockholm bedrev 16-\u00e5ringen g\u00e5rdfarihandel. I Stockholm skulle nya varor ink\u00f6pas varefter Anna \u00e4mnade forts\u00e4tta sin kringvandrande aff\u00e4rsr\u00f6relse i M\u00e4lardalen under hela vintern. P\u00e5 v\u00e5ren avs\u00e5g hon \u00e5terv\u00e4nda hem till v\u00e5r- och sommararbetet i hembygden. Under vandringen mot huvudstaden s\u00e5lde flickorna av sina medhavda lager och v\u00e4l framme i den stora, fr\u00e4mmande staden fyllde de p\u00e5 lagren i sina r\u00e4nslar hos en grossist. Sedan b\u00f6rjade allvaret f\u00f6r flickorna som dittills haft hj\u00e4lp och s\u00e4llskap av varandra men nu skulle vandra var och en sina v\u00e4gar och knacka p\u00e5 i stugorna i hopp om att f\u00e5 s\u00e4lja n\u00e5got. Det var f\u00f6rsta hand landsbygden som bes\u00f6ktes. D\u00e4r hade man ofta milsl\u00e5ngav\u00e4gar till n\u00e4rmaste handelsbod och i m\u00e5nga stugor h\u00e4lsades de kringvandrande dalkullorna v\u00e4lkomna n\u00e4r de visade upp sina varulager. Ibland blev det byteshandel, t.ex. varor mot mat och logi, och ibland blev det reda penningar som betalning fast den Svenska landsbygden vid den tiden var ganska fattig p\u00e5 kontanter. Olika v\u00e4gar Flickorna organiserade f\u00e4rderna s\u00e5 att de gick olika v\u00e4gar men tr\u00e4ffades med j\u00e4mnamellanrum p\u00e5 platser som beslutades fr\u00e5n g\u00e5ng till g\u00e5ng. Under vandringen \u00e5terv\u00e4nde Ingeborg d\u00e5 och d\u00e5 till Stockholm och fyllde p\u00e5 varulagret s\u00e5 att de tv\u00e5 yngre kamraterna alltid hade varor till f\u00f6rs\u00e4ljning. Dessa kontinuerliga tr\u00e4ffar m\u00e5ste ses som en god prestation av de tre dalkullorna som dels vandrade p\u00e5 helt ok\u00e4nda v\u00e4gar, dels inte kunde veta avst\u00e5nden och delssannolikt inte hade tillg\u00e5ng till n\u00e5gra kartor. Men det gick bra, de hittade alltid tillf\u00f6rutbest\u00e4mda m\u00f6tesplatser och \u00e4ven om klockslagen inte kunde fastst\u00e4llas f\u00f6rm\u00f6tena s\u00e5 kom de alltid p\u00e5 f\u00f6rutbest\u00e4md dag tillavtalad plats \u2013 utom den 20 mars 1856. Den 15 mars hade de tr\u00e4ffats vid Mell\u00f6sa kyrka och d\u00e5 kommit \u00f6verens om att fem dagar senare, p\u00e5 sk\u00e4rtorsdagen den 20 mars skulle man tr\u00e4ffas vid Viby i Bj\u00f6rnlunda Men Anna kom inte och det var ett par mycket oroliga kamrater som v\u00e4ntade och v\u00e4ntade. Till slut ins\u00e5g de att n\u00e5got m\u00e5ste ha h\u00e4nt och de b\u00f6rjade vandra de v\u00e4gar d\u00e4r de f\u00f6rstod att Anna g\u00e5tt fram. Bland annat fick de veta att Anna natten till den 20 mars hade sovit vid Ullsta i G\u00e5singe. P\u00e5 morgonen den 20 var hon vid Ryn\u00e4s och fr\u00e5gade efter v\u00e4gen till Bj\u00f6rnlunda. S\u00e5 fortsatte kamraterna med d\u00f6rrknackarmetoden och de kunde kartl\u00e4gga Annas v\u00e4g hela tiden fr\u00e5n hennes sista nattlogi till Trindtorpsstugan i Bj\u00f6rnlunda \u2013 d\u00e4r tog alla sp\u00e5r slut. Anna hade kommit in i de S\u00f6rml\u00e4ndska bygderna ungef\u00e4r en m\u00e5nad tidigare och samtidigt kom en ung familj med tv\u00e5 sm\u00e5 barn, ett och tv\u00e5 \u00e5r gamla, fr\u00e5n Trosalandsf\u00f6rsamling till Tibble s\u00e5gstuga den 7 febr 1856 \u00e4ven kallad Trindtorpsstugan. Det var skomakare Carl Petter Brunfelt f\u00f6dd den 13\/10 1824 i V\u00e5rdinge och Med sig hade han sin hustru, Maria Christina Dahlgren, f\u00f6dd i V\u00e4sterg\u00f6tland den 30\/4 1825,och sina tv\u00e5 sm\u00e5 barn, den drygt tv\u00e5\u00e5riga Hilda Maria och den knappt ett\u00e5riga Carl Ludvig, de var fullkomligt utblottade och med sv\u00e4lten som st\u00e4ndig g\u00e4st i hemmet. N\u00e4rde kom till stugan fick de p\u00e5 kredit k\u00f6pa lite r\u00e5g samt potatis men det var ocks\u00e5 allt de hade att \u00e4ta. De sm\u00e5 barnen hade t.ex. inte f\u00e5tt mj\u00f6lk p\u00e5 m\u00e5nga veckor och desperationen l\u00e5g som ett tungt moln \u00f6ver den unga familjen. Brunfelt var begiven p\u00e5 dryckenskap och kunde inte f\u00e5 sina f\u00f6rtj\u00e4nster att r\u00e4cka f\u00f6r familjens uppeh\u00e4lle. Hustrun var gnatig och kunde inte hush\u00e5lla med de sm\u00e5 smulor mannen kunde dra till huset. men hade de haft fattigt p\u00e5 den gamla platsen blev det inte b\u00e4ttre sedan de kommit till Tibble. Carl Petter var en viljel\u00f6s och f\u00f6rsagd m\u00e4nniska. Hans hustru d\u00e4r emot var, enligt vad man kan l\u00e4sa mellan raderna i dokumenten, en h\u00e5rdf\u00f6r och karg kvinna \u2013 en karghet som av de sv\u00e5ra levnadsf\u00f6rh\u00e5llandena inte mjuknat upp. Vid ett par tillf\u00e4llen underfebruari \u2013 mars 1856 hade hon f\u00f6rs\u00f6kt tubba maken att beg\u00e5 r\u00e5nmord, f\u00f6r att skaffapengar till familjens uppeh\u00e4lle. Det var dels en annan dalkulla som passerat n\u00e5gra veckor innan Anna ankomst och dels en ortsbo, Nils Persson som s\u00e5lde tr\u00e4sl\u00f6jd. B\u00e5da hade pengar trodde fru Brunfelt och uppmanade maken att sl\u00e5 ihj\u00e4l dem och ta dessa pengar. Men Brunfelt s\u00e5 viljel\u00f6s han \u00e4n var motstod uppmaningarna, r\u00e4ttsk\u00e4nslan var \u00e4nnu s\u00e5 l\u00e4nge starkare \u00e4n hungern. Han f\u00f6rebr\u00e5dde hustrun hennes ogudaktiga f\u00f6rslag och vid andra tillf\u00e4llet, n\u00e4r han v\u00e4grade r\u00e5nm\u00f6rda Nils Persson blev det en mycket dramatisk uppg\u00f6relse mellan makarna. Brunfelt ber\u00e4ttade vid ett senare tillf\u00e4lle att han med v\u00e5ld tvingats hindra makan fr\u00e5n att sk\u00e4ra halsen av sig sj\u00e4lv med en kniv. I mitten av mars fanns inte en matsmula i stugan. Brunfelt hade inte haft n\u00e5gon skolagning p\u00e5 l\u00e4nge, han hade inte heller haft medel till l\u00e4der och annat material som beh\u00f6vdes. Den 20 mars p\u00e5 morgonen tog han b\u00f6ssan och sm\u00f6g ut i skogarna i f\u00f6rhoppning att kunna tjuvskjuta n\u00e5got villebr\u00e5d. Han s\u00e5g inget vilt och n\u00e4r han kom tillbaka till stugan p\u00e5f\u00f6rmiddagen fann han de tv\u00e5 sm\u00e5 barnen ensamma, hustrun hade g\u00e5tt ut i skogen efter ved.<\/p>\n\n\n\n

En \u00f6desdiger knackning Torsdagen den 20 mars 1856 kom Brunfelt hem fr\u00e5n skogen kl. 10 p\u00e5 f\u00f6rmiddagen. Han hade f\u00f6rs\u00f6kt sp\u00e5ra upp n\u00e5got villebr\u00e5d men misslyckats, \u00e4ven hustrun befann sig ute i skogen och plockade br\u00e4nsle. Brunfelt halvl\u00e5g p\u00e5 ett par stolar och s\u00e5g medf\u00f6rtvivlan p\u00e5 sina sm\u00e5 som lekte p\u00e5 golvet. Deras lekar var av naturliga sk\u00e4l av det stillsammare slaget. P\u00e5 \u00e5tta dagar hade de n\u00e4mligen inte funnits en matbit i huset och barnen var fullkomligt utm\u00e4rglade och orkesl\u00f6sa. strax efter hemkomsten h\u00f6rde Brunfelt den \u00f6desdigra knackningen p\u00e5 d\u00f6rren och den unga, levnadsglada dalkullan kom in. Hon var v\u00e4nlig och glad, ber\u00e4ttade Brunfelt underf\u00f6rh\u00f6ren och n\u00e4r Anna f\u00f6rstod att det var en skomakare hon kommit till fr\u00e5gade honom han ville k\u00f6pa sylar av henne. Anna st\u00e4llde ned sin r\u00e4nsel och b\u00f6jde sig \u00f6ver den f\u00f6r att plocka upp sina saker och det var d\u00e5 som det l\u00e5ste sig i den utsvultne Brunfelts huvud. Utan att ha riktigt klart f\u00f6r sig vad han egentligen stod i begrepp att g\u00f6ra, fick han tag i nederdelen av ett st\u00f6velblock och sm\u00f6g sig bakifr\u00e5n p\u00e5 det arma offret. Ett fruktansv\u00e4rt slag i flickans bakhuvud medf\u00f6rde att hon f\u00f6ll mot d\u00f6rren och sedan ned p\u00e5 golvet. Det h\u00f6rdes svaga och rosslande klagoljud \u00e4nnu sedan givit offret ytterligare tre slag. Sedan f\u00f6ll mordvapnet urskomakarens hand och i st\u00e4llet tog han en yxa och slog flickan i br\u00f6stet \u201dvarvid all r\u00f6relse hos henne upph\u00f6rde\u201d. Allt detta hade utspelats med de b\u00e5da tv\u00e5 sm\u00e5 barnen som vittnen p\u00e5 golvet. De var var ocks\u00e5 de enda vittnena till det grymma d\u00e5det. Brunfelt ins\u00e5g omedelbart vad han st\u00e4llt till med och n\u00e4r hustrun en stund senare kom tillbaka fr\u00e5n skogen var han helt f\u00f6rkrossad. Gud hj\u00e4lpe, vad har jag gjort, ropade han f\u00f6rtvivlat och pekadep\u00e5 den blodiga kroppen p\u00e5 golvet, det h\u00e4r kommer aldrig att g\u00e5 v\u00e4l f\u00f6r oss !Men hustruns karskhet f\u00f6rnekade sig inte heller den h\u00e4r g\u00e5ngen. Hon lugnade maken och sa att allt skulle g\u00e5 bra om de bara hj\u00e4lptes \u00e5t att g\u00f6mma kroppen s\u00e5 att de inte skulle bli uppt\u00e4ckta. Hon b\u00f6rjade omedelbart skura blodet fr\u00e5n golvet. Brunfelt bar in den livl\u00f6sa kroppen och skinnr\u00e4nseln i en skrubb i stugan. Ett par timmar senare gick han och hustrun in och unders\u00f6kte offrets tillh\u00f6righeter. Brunfelt hittade i Annas kjortelficka en portmonn\u00e4 inneh\u00e5llande 16 riksdaler och tv\u00e5skillingar. Varorna v\u00e4rderades senare av den andra dalkullan till 23 riksdaler, 29skilling och 4 runstycken. Pengarna tog Brunfelt med sig till \u00e4garen av Tibble g\u00e5rd, majoren Rundstedt, d\u00e4r han k\u00f6pte spannm\u00e5l och andra f\u00f6rn\u00f6denheter redan innan offrets kropp ens hunnit kallna. Hustrun plockade undan den m\u00f6rdades tillh\u00f6righeter p\u00e5 olika g\u00f6mst\u00e4llen i stugan och sj\u00e4lva r\u00e4nseln h\u00e4ngdes upp i skorstenen. N\u00e4r det blivit m\u00f6rkt bar man ut kroppen och g\u00f6mde den under en rish\u00f6g inte l\u00e5ngt fr\u00e5n stugan och endast n\u00e5gra meter fr\u00e5n v\u00e4gen. Ett F\u00e5f\u00e4ngt s\u00f6kande Ingeborg och Britta letade efter Anna hela P\u00e5skhelgen och n\u00e4r de inte hittade henne men fattade att sp\u00e5ren tog slut vid Trindtorpsstugan gick de den 25 mars till Lars Andersson i Viby d\u00e4r de skulle ha tr\u00e4ffat Anna fem dagar tidigare. Han kontaktade Kronol\u00e4nsman Adolf Engstr\u00f6m p\u00e5 M\u00e4lby, kronofj\u00e4rdingsman Johan Kjellman och n\u00e4mndeman Anders Jansson och dagen efter – den 26 mars samlades de tillsammans med Ingeborg j\u00e4mte ett par andra personer vid Tibble g\u00e5rd p\u00e5 varsmarker Trindtorpsstugan l\u00e5g.
\u00c4garen till Tibble, majoren Rundstedt, kunde ber\u00e4tta intressanta saker. Brunfelt, som han visste var heltutblottad hade p\u00e5 kv\u00e4llen den 20 marsk\u00f6pt en halv tunna r\u00e5g p\u00e5 Tibble och betalade kontant. Senare visade det sig att Brunfelt ocks\u00e5 g\u00e5tt till Mariefred d\u00e4r han k\u00f6pt matvaror och l\u00e4der som han t\u00e4nkte unna sig lyxen att tillverka ett par l\u00e4derst\u00f6vlar \u00e5t sig sj\u00e4lv, – av pengar som han s\u00e5 sk\u00e4ndligen hade kommit \u00f6ver. Enligt s\u00e4gnen hade han dessa l\u00e4derst\u00f6vlar p\u00e5 sig n\u00e4r han avr\u00e4ttades. L\u00e4nsmannen b\u00f6rjade f\u00f6rh\u00f6ra makarna. Man kunde omg\u00e5ende besl\u00e5 Brunfelt med l\u00f6gn. Han var f\u00e5ordig och visade starka tecken p\u00e5 djup f\u00f6rst\u00e4mning. Makan var d\u00e4remot karsk, hon f\u00f6rs\u00f6kte verka obesv\u00e4rad och samtalade i forceradton. varf\u00f6r man p\u00e5 st\u00e5ende fot beslutade om husunders\u00f6kning och d\u00e5 hittades saker som Ingeborg genast k\u00e4nde igen som tillh\u00f6rande Anna. Ett av de sm\u00e5 barnen, tv\u00e5\u00e5ringen visade ett m\u00e4rkligt intresse f\u00f6r skorstenen och n\u00e4r l\u00e4nsmannen tittade d\u00e4r uppt\u00e4ckte han Annas r\u00e4nsel. D\u00e4rmed var saken klar \u2013 makarnas skuld var bevisad. Brunfelt f\u00f6rstod att spelet var slut, han st\u00f6rtade ut och f\u00f6rs\u00f6kte fly men blev upphunnen p\u00e5 v\u00e4gen och \u00e5terf\u00f6rdes tillstugan. Redan n\u00e4r han greps p\u00e5 v\u00e4gen erk\u00e4nde han att han m\u00f6rdat Anna och han pekade ut rish\u00f6gen d\u00e4r han och makan g\u00f6mt kroppen. N\u00e4r denna hittades var den ikl\u00e4dd den nerblodade daldr\u00e4kten och i det \u00f6gonblicket f\u00f6rklarade l\u00e4nsman Engstr\u00f6m makarna anh\u00e5llna. D\u00e5 Ingeborg h\u00f6rde bek\u00e4nnelsen br\u00f6t hon ihop och fick f\u00f6ras till en grannstuga dit ocks\u00e5 de tv\u00e5 sm\u00e5 barnen blev f\u00f6rda. N\u00e4r liket f\u00f6rdes till b\u00e5rboden vid Bj\u00f6rnlundakyrka passerade skjutsen stugan d\u00e4r Ingeborg vistades, hon sprang ut p\u00e5 v\u00e4gen och n\u00e4r hon fick se sin d\u00f6da kamrat p\u00e5 vagnen svimmade hon och f\u00f6ll till marken. Anna begravdes senare p\u00e5 Bj\u00f6rnlunda kyrkog\u00e5rd, men ingen vet idag var hennes gravfinns. F\u00e5ngtransport och sj\u00e4lvmord Det h\u00e4r var den 25 mars, i avvaktan p\u00e5 transport sattes makarna Brunfelt i tillf\u00e4lligt f\u00f6rvar \u00f6ver natten medbevakning i en flygelbyggnad p\u00e5 Tibble och f\u00f6rdes dagen efter till f\u00e4ngelset i Nyk\u00f6ping. F\u00e4rden gick t\u00e4tt f\u00f6rbi Dagah\u00e4rads avr\u00e4ttningsplats p\u00e5 Axala skogen. Avr\u00e4ttningsplatsen heter Axala hed och ligger i skogenin vid Eriksgatan s\u00f6der om Axala by. Vad t\u00e4nkte de b\u00e5da makarna som nu var helt f\u00f6rkrossade och apatiska? Ins\u00e5g de att de \u00f6delagt sina egna liv genom det bestialiska mordet p\u00e5 Anna? F\u00f6rstod de att de nu gjorde sin sista resa med undantag f\u00f6r den som skulle f\u00f6ra dem tillbaka till den hemska plats de passerade p\u00e5 Axala skog f\u00f6r att sj\u00e4lva avr\u00e4ttas? Hoppades de att de skulle undg\u00e5 d\u00f6dsstraff? Det finns inga svar p\u00e5 de fr\u00e5gorna utom f\u00f6r fru Brunfelts del n\u00e4r det g\u00e4ller den sista. Hon ins\u00e5g att allt hopp var ute – hustrun begick sj\u00e4lvmord, hon svalde ett gift som hon smugglat med sig, redan under f\u00e4rden in mot Nyk\u00f6ping klagade hon \u00f6versm\u00e4rtor i magen. hon dog den 31 mars i sin cell p\u00e5 h\u00e4ktet och om detta ber\u00e4ttar Brunfelt i sin n\u00e5deans\u00f6kan till konungen att hon \u201defter 4 dagars outs\u00e4gligt lidande dog, rysligt att tala om, i det f\u00f6rf\u00e4rligaste pl\u00e5gor\u201d. Han ber\u00e4ttar vidare att hustrun greps av f\u00f6rtvivlan vid h\u00e4ktningen och att hon n\u00e4stan m\u00e5ll\u00f6s f\u00f6rdes till f\u00e4ngelset. Anna bad f\u00f6r sitt liv En m\u00e5nad senare b\u00f6rjade r\u00e4tteg\u00e5ngen mot Brunfelt inf\u00f6r Daga h\u00e4radsr\u00e4tt i G\u00e5singetingshus. Den m\u00f6rdade Annas far var kallad men meddelade i brev att han inte kunde komma. Han orkade inte, sorgen efter hans unga levnadsglada dotter och chocken vidmeddelandet om hennes hemska \u00f6de var f\u00f6r sv\u00e5r. Domen f\u00f6ll den 2 maj. Brunfelt d\u00f6mdes enligt 12 kapitlet 11 \u00a7 Kungliga f\u00f6rordningen av den 10 maj 1855. Brunfelt erk\u00e4nde of\u00f6rh\u00e5llsamt och enligt den tidens lagar kunde utslaget bara bli ett: \u201dd\u00f6dsstraff\u201d, h\u00e4radsr\u00e4tten fann det r\u00e4ttvist att Brunfelt skall f\u00f6r av honom f\u00f6r\u00f6vat r\u00e5n och mord sig till \u201dstraff och androm till varnagel\u201d mista livet genom halshuggning. Domen \u00f6verklagades hos Svea hovr\u00e4tt varefter Brunfelt beg\u00e4rde n\u00e5d hos konung Oscar I men ingen instans fann anledning att \u00e4ndra p\u00e5 h\u00e4radsr\u00e4ttens dom. Den 5 sept 1856 inkom den d\u00f6dsd\u00f6mdes \u00e5ldriga f\u00f6r\u00e4ldrar med en n\u00e5deans\u00f6kan som avslogs. Den 20 aug inkom m\u00f6rdarens egen n\u00e5deans\u00f6kan som \u00e4ven den avslogs. Svea Hovr\u00e4tt fastst\u00e4llde d\u00f6dsstraffet i utslag den 2 juni 1856 samt underst\u00e4llde H\u00f6gsta Domstolen domen f\u00f6r pr\u00f6vning. H\u00f6gsta Domstolens utslag kom den 7oktober 1856 och det avslutades med f\u00f6ljande;\u201d Genom Svea Hovr\u00e4tts utslag den 2 juni \u00e4r Brunfelt d\u00f6md f\u00f6r mord och r\u00e5n att mistalivet genom halshuggning. Utslaget \u00e4r hemst\u00e4llt Kongl Majts n\u00e5diga pr\u00f6vning och d\u00e4r s\u00f6ker Brunfelt att av n\u00e5d bli f\u00f6rskonad fr\u00e5n d\u00f6dsstraffet, \u00e4ven hans f\u00f6r\u00e4ldrar, Skomakaren Per Brunfelt och dennes hustru, har underd\u00e5nigast bett om n\u00e5d f\u00f6rsonen. H\u00f6gsta Domstolen, som pr\u00f6vat Hovr\u00e4ttens anser utslaget vara lagligen grundad, har funnit att anledning ej finns till n\u00e5d f\u00f6r Brunfelt.\u201d Den 18 jan 1858 skrev f\u00f6r\u00e4ldrarna och m\u00f6rdarens sex syskon i ett sista desperatf\u00f6rs\u00f6k till kungen. Det \u00e4r bekl\u00e4mmande att l\u00e4sa de f\u00f6rtvivlade anf\u00f6rvanternas \u00e5ngestfyllda b\u00f6n om n\u00e5d. Dokumentet avsl\u00f6jar det djupa lidande som og\u00e4rningen f\u00f6rorsakat de \u00e5ldriga f\u00f6r\u00e4ldrarna och de sex syskonen, alla of\u00f6rvitliga och hederliga arbetare. S\u00e5 kom d\u00e5 \u00e4rendet p\u00e5 kungens bord och inte heller han ville ge Annas m\u00f6rdare n\u00e5d. I kungens motivering sa han bl.a. att \u201dAnna bad f\u00f6r sitt liv, hon fick det inte och d\u00e5 skall inte heller den n\u00e5den vederfaras hennes m\u00f6rdare.\u201d Den 17 mars 1858, n\u00e4stan dagen tv\u00e5 \u00e5r efter dramat i Trindtorpsstugan, f\u00f6ll skomakare Carl Petter Brunfelts huvud f\u00f6r skarpr\u00e4ttare Hjorts b\u00f6delyxa p\u00e5 Axala skog. Det var den sista avr\u00e4ttningen i \u00f6stra S\u00f6rmland. Ohyggliga avr\u00e4ttningsscener. Den blodiga epilogen till det lika blodiga dramat bevittnades av 100-tals \u00e5sk\u00e5dare. \u00c4n idag finns det g\u00e5tt om folk som kan ber\u00e4tta om avr\u00e4ttningen. De har h\u00f6rt historier avsina f\u00f6r\u00e4ldrar eller andra \u00e4ldre sl\u00e4ktingar som var med p\u00e5 Axalaskogen. Bl.a. fr\u00e5n en kvinna som var 18 \u00e5r och vittne till halshuggningen. Timmermannen Eriksson i Stigtomta, var 14 \u00e5r och anst\u00e4lld p\u00e5 en g\u00e4stgivareg\u00e5rd som skjutspojke, han fick k\u00f6ra en person till avr\u00e4ttningen och n\u00e4r man h\u00f6ll p\u00e5 med f\u00f6rberedelserna uppt\u00e4cktes att det fattades folk i spetsg\u00e4rden d.v.s. en ring av vakter runt schavotten. Bland dem som utan vidare kommenderades fram var ocks\u00e5 den 14-\u00e5rige skjutspojken. \u00c4ven i Dagabygden finns det m\u00e5nga som kan ber\u00e4tta om avr\u00e4ttningen. Den tycks ha etsat sig fast och stark i minnena, – mer \u00e4n mordet. Ber\u00e4ttelserna \u00e4r samst\u00e4mmiga p\u00e5 en del punkter, bl.a. att denyfikna som kl\u00e4ttrat upp i tr\u00e4den ramlade ned avsvimmade istora h\u00f6gar n\u00e4r bilan skilde Brunfelts huvud fr\u00e5n kroppen.Man ber\u00e4ttade ocks\u00e5 om hur folk sprang fram med koppar ochandra k\u00e4rl f\u00f6r att f\u00e5 n\u00e5gra droppar blod. Bl.a. skulle en fru fr\u00e5nNyk\u00f6ping ha f\u00e5tt en f\u00f6rsvarlig m\u00e4ngd blod i ett k\u00e4rl fr\u00e5n denhuvudl\u00f6sa kroppen. Detta drack hon ur p\u00e5 st\u00e5ende fot. Mantrodde n\u00e4mligen blint p\u00e5 att blod fr\u00e5n en avr\u00e4ttad botadefallandesjuka.Carl Petter Brunfelt begravdes omg\u00e5ende bredvid avr\u00e4ttningsplatsen d\u00e4r tidigareminst tre avr\u00e4ttade brottslingar gr\u00e4vts ned. Den avr\u00e4ttade placerades i den tidigaregr\u00e4vda graven utan n\u00e5gra ceremonier, t.ex. var kroppen ikl\u00e4dd b\u00e5de skor och kl\u00e4dern\u00e4r den kastades ned i gropen.Det var den s.k.\u201drackaren\u201d som hade uppgiften att gr\u00e4va ned de avr\u00e4ttade. Rackarenhade allra l\u00e4gsta positionen i samh\u00e4llet, Rackaren anv\u00e4ndes \u00e4ven f\u00f6r att slakta och fl\u00e5h\u00e4star samt avliva katter och hundar. Att rackaren fick slakta h\u00e4star h\u00e4nger sammanmed att h\u00e4sten i f\u00f6rkristen tid var helig, n\u00e5got som levt kvar s\u00e5 till vida att ingenslaktare ville \u00e5taga sig detta arbete. En slaktad h\u00e4st begravdes eller fick bli liggandeeftersom ingen v\u00e5gade \u00e4ta k\u00f6ttet, alla s\u00e5g ned p\u00e5 rackaren och hans eventuella familj,ingen ville umg\u00e5s med dem.S\u00e4gnerna ber\u00e4ttar ocks\u00e5 att skarpr\u00e4ttare Hjorts medarbetare, den s\u00e5kallade \u201drackaren\u201d, under natten efter avr\u00e4ttningen gr\u00e4vde upp denhalshuggne och stal st\u00f6vlarna som han hade p\u00e5 sig n\u00e4r hanbegravdes. Man kan undra om rackaren fick n\u00e5gon k\u00e4nsla av lyx i destulna st\u00f6vlarna.Senare byggdes en landsv\u00e4g just \u00f6ver den plats d\u00e4r m\u00f6rdaren gr\u00e4vdes ned likt ettdjur. Numera har v\u00e4gen \u00e5ter f\u00e5tt ny str\u00e4ckning och begravningsplatsen ligger n\u00e5gratiotal meter fr\u00e5n landsv\u00e4gen Bj\u00f6rnlunda Nyk\u00f6ping i n\u00e4rheten av fastigheten \u00d6rnbo.M\u00f6rdaren huvudpersoner gick till m\u00f6tes.S\u00e5 sent som f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan fanns det m\u00e4nniskor som allvar menade att denavr\u00e4ttade m\u00f6rdaren \u201dgick igen\u201d. En i \u00f6vrigt trov\u00e4rdig lantbrukare kunde ta p\u00e5 sin edatt d\u00e5 han en g\u00e5ng f\u00e4rdades med h\u00e4st och vagn i skymningen f\u00f6rbiavr\u00e4ttningsplatsen, fick han pl\u00f6tsligt se den avr\u00e4ttade m\u00f6rdaren springa efter vagnen,h\u00e5llande i dess bakdel. I de otaliga s\u00e4gner som ber\u00e4ttas om tilldragelsen hardetaljerna till stor del f\u00f6rvanskats. En del har dramatiserats och andra \u00e5terigen hargl\u00f6mts bort. I detta fall som i s\u00e5 m\u00e5nga andra \u00f6vertr\u00e4ffar dock sanningen dikten ifr\u00e5ga om gr\u00e4sliga detaljer och bekl\u00e4mmande bakgrund.Barnens \u00f6de h\u00f6ljt i dunkelS\u00e5 var allts\u00e5 sista akten p\u00e5 1800-talets dystraste morddrama utspelad och den armem\u00f6rdaren hade sonat sitt brott enligt den tidens vederg\u00e4llningsprincip. Hustrunslapp genom sin hastiga d\u00f6d ifr\u00e5n de tv\u00e5 \u00e5rens kval. Hon tog troligen sitt eget livgenom f\u00f6rt\u00e4ring av gift.De tv\u00e5 sm\u00e5 barnens \u00f6de \u00e4r h\u00f6ljt i dunkel. I kyrkoboken iBj\u00f6rnlunda finns de upptagna \u00e5r 1856 tillsammans medf\u00f6r\u00e4ldrarna. N\u00e4sta g\u00e5ng namnet Brunfeldt d\u00f6k upp 1857, st\u00e5rhan som \u00e4nkling och om hans barn n\u00e4mns inte ett ord. Dehar inte heller \u00e5terfunnits p\u00e5 n\u00e5got annat st\u00e4lle. Troligen gickde b\u00e5da \u00f6det till m\u00f6tes att \u201dauktioneras bort p\u00e5 socknen\u201d ensak som vi allt f\u00f6r v\u00e4l vet det inneb\u00e4r f\u00f6r sm\u00e5 v\u00e4rnl\u00f6sa barn. Foto: Henry B\u00e4ck 150 \u00e5r efter mordetEn busslast bes\u00f6kare fr\u00e5n Dalarna p\u00e5 benen och b\u00f6rjar baxa ur en minnessten fr\u00e5nbussens sl\u00e4p. De \u00e4r h\u00e4r f\u00f6r att minnas en sl\u00e4kting, som m\u00f6rdades innan n\u00e5gon avdem var f\u00f6dd.D\u00e4r kyrkan i Bj\u00f6rnlunda st\u00e5r i dag stod den ocks\u00e5 i p\u00e5sktid f\u00f6r 150 \u00e5r sedanAnnas sl\u00e4kting Lennart D\u00f6lhed \u00e4r glad att vara i Bj\u00f6rnlunda.Det k\u00e4nns sk\u00f6nt att hon f\u00e5r en sten, s\u00e4ger han och ber\u00e4ttar att bes\u00f6karna \u00e4r enblandning av sl\u00e4ktingar och intresserade.Sammanlagt n\u00e4rmare 70 personer. Sl\u00e4kten har f\u00e5tt ut tings- och obduktionsprotokolloch ber\u00e4ttelsen om Anna \u00e4r vitt spridd. Axel Perssons morfar och kullans pappa varkusiner. Sj\u00e4lv bor han i Sk\u00e5ne och har k\u00f6rt upp till Bj\u00f6rnlunda.H\u00e4ndelsen lever kvar mycket i Yttermalung, s\u00e4ger Axel Persson.G\u00f6te Karlsson, Bj\u00f6rnlundabo som engagerat sig i sl\u00e4ktens s\u00f6kande efter sanningenom Annas d\u00f6d. I flera \u00e5r har han haft kontakt med sl\u00e4ktingarna. Resan \u00e4r noggrantplanerad med bes\u00f6k p\u00e5 mordplatsen och platsen d\u00e4r skomakaren avr\u00e4ttades.K\u00e4llor:Det mesta taget ur boken:Glimtar ur 600 \u00e5r kriminalhistoria av Ivan Bratt, GnestaArtikel av : Weimy ErikssonTexter av : G\u00f6te Karlsson, Bj\u00f6rnlundaBj\u00f6rn SonessonLars ThorSture Larsson <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Brov\u00e4gen Kunsv\u00e4gen-Vandringsled<\/p>\n\n\n\n

”Beskrivning<\/h5>\n\n\n\n

Stigen b\u00f6rjar vid S.E. Jonssons fabrik i J\u00e4gra och g\u00e5r i v\u00e4stlig riktning upp mot Risberget. Utefter stigen finns flera intressanta minnesm\u00e4rken. Bl. a Stegelholen, namnet syftar p\u00e5 att tv\u00e5 soldater blev avr\u00e4ttade och steglade p\u00e5 denna plats. P\u00e5 en liten kulle i Medskogen bredvid stigen st\u00e5r ett vitt kors som p\u00e5minner om denna h\u00e4ndelse.
L\u00e4ngre fram finns ”Jonas i skogen”, en tr\u00e4gubbe huggen ur en stor och grov stam.Namnet Brov\u00e4gen har stigen f\u00e5tt genom att den l\u00e5nga str\u00e4ckan g\u00e5r \u00f6ver myrar och sanka marker, varf\u00f6r det var n\u00f6dv\u00e4ndigt att l\u00e4gga ”broar” \u00f6ver dessa myrmarker. Broarna \u00e4r byggda av grova stockar, som kluvits mitt itu. Dessa kluvor har lagts tv\u00e5 och tv\u00e5 p\u00e5 tr\u00e4stockar eller syllar och fastp\u00e5lats. Under \u00e5rens lopp har broarna sjunkit ner i myren, l\u00e5nga str\u00e4ckor ligger nu dessa under vatten. Namnet Kungsv\u00e4gen fick stigen genom att kung Karl XI anv\u00e4nde stigen n\u00e4r han f\u00e4rdades fr\u00e5n J\u00e4gra och mot V\u00e4rmland 15 juni 1686. Utefter stigen finns flera intressanta minnesm\u00e4rken b.l.a kan n\u00e4mnas Stegelholen. Namnet syftar p\u00e5 en tragisk h\u00e4ndelse som \u00e4gt rum p\u00e5 platsen. Tv\u00e5 soldater blev avr\u00e4ttade och steglade sedan de gripits efter n\u00e4r 1670 ha m\u00f6rdat en handelsman vid namn Edner Johansson. L\u00e4ngre fram tr\u00e4ffar vi p\u00e5 ”Jonas i skogen” en tr\u00e4gubbe huggen ur en stor och grov stam. I en tj\u00e4rn utefter brov\u00e4gen som kallas Silverbetseltj\u00e4rn skall, enligt tradition, Karl XI h\u00e4st ha druckit och d\u00e5 tappat sitt betsel. P\u00e5 en liten kulle i medskogen bredvid stigen st\u00e5r ett vitt kors som p\u00e5minner om det tidigare omtalade mordet som just skedde p\u00e5 den platsen. Straffet skulle egentligen ha verkst\u00e4llts p\u00e5 samma plats, men ett sv\u00e5rt ov\u00e4der hindrade avr\u00e4ttningspatrullen att komma s\u00e5 l\u00e5ngt v\u00e4sterut fr\u00e5n J\u00e4gra. D\u00e4rf\u00f6r skedde avr\u00e4ttningen vid Stegelholen.”<\/p>\n\n\n\n

Vistit Dalarna<\/p>\n\n\n\n

Barnamord<\/p>\n\n\n\n

Skinnar Marit kom ut fr\u00e5n straffarbetet 1880-01-22 Malung AI 8a s 117.<\/h5>\n\n\n\n

I Skinnarebygd \u00e5r 1982 kan man l\u00e4sa om Skinnar Marits livs\u00f6de i Knut Paul Olssons artikel om J\u00e4gra by;<\/p>\n\n\n\n

\u201dSkinnar Marits liv blev tragiskt. 1875 14\/7 blev hon av h\u00e4radsr\u00e4tten i Malung d\u00f6md f\u00f6r barnamord. Hon hade i f\u00f6rtvivlan \u00f6ver sjukdom och andra sv\u00e5righeter dr\u00e4nkt sitt nyf\u00f6dda barn i Stugub\u00e4cken p\u00e5 skogen mellan J\u00e4gra och Idb\u00e4ck. Straffet blev 4 \u00e5r och 6 m\u00e5naders straffarbete p\u00e5 spinnhus. Traditionen f\u00f6rt\u00e4ljer att hon efter att domen l\u00e4sts upp i tingssalen yttrade; \u201dIdag har jag st\u00e5tt inf\u00f6r mina jordiska domare, i morgon skall jag st\u00e5 inf\u00f6r mina himmelska.\u201d Hon skulle d\u00e4refter ha avsett att hon t\u00e4nkte ta sitt eget liv. Om s\u00e5 var fallet blev dock tanken av n\u00e5gon anledning aldrig utf\u00f6rd. Hon avtj\u00e4nade sitt straff och blev fri den 22 januari 1880. I f\u00f6rsamlingsboken st\u00e5r antecknat om henne att hon p\u00e5 1890-talet vistades som fattighjon i Mobyn, troligen hos sl\u00e4ktingar. D\u00e4refter finns inga uppgifter om henne.\u201d<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r detta h\u00e4nde hade Marit varit \u00e4nka i sju \u00e5r d\u00e5 maken Lias Jonas Jonsson avled \u00e5r 1868. Det \u00e4r ok\u00e4nt vem som var barnafadern till det dr\u00e4nkta barnet. Barnen Lias Jonas Jonsson och Lias Anna Jonsdotter var 13 respektive 8 \u00e5r n\u00e4r det tragiska mordet intr\u00e4ffade. Marit och barnen bodde i J\u00e4gra p\u00e5 samma g\u00e5rd som Marits syskon.<\/p>\n\n\n\n

Marit bodde efter f\u00e4ngelsevistelsen hos sonen Lias Jonas Jonsson och hans hustru Britta Persdotter i Mobyn fram till sin d\u00f6d \u00e5r 1897. Britta var betydligt \u00e4ldre \u00e4n sin make och \u00e4ktenskapet f\u00f6rblev barnl\u00f6st. Dottern Lias Anna l\u00e4mnade Malungs socken s\u00e5 fort hon n\u00e5tt vuxen \u00e5lder, men i Skinnarbygd \u00e5r 1982 skriver Knut Paul Olsson att hon gifte sig med Sigfrids Per Andersson i N Mon.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

H\u00e4r kommer historier och ber\u00e4ttelser fr\u00e5n bygden. ”Skogsfinne” L\u00e5ng Kristoffer Honkainen J\u00f6nsson f\u00f6dd 1953 i Finland han dog 1663 i Motj\u00e4rnshyttan, V\u00e4rmland Han var min mm mm mm fm fm fm halvbror. Krono torpare, Bergsman, L\u00e4nsman. Levnadsbeskrivning I b\u00f6rjan av 1600-talet hade finl\u00e4ndaren Christoffer J\u00f6nsson Havuinen invandrat till V\u00e4rmland. Han b\u00f6rjade att driva bergsbruk. Sundsj\u00f6hyttans […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":0,"parent":0,"menu_order":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","template":"","meta":{"ngg_post_thumbnail":0,"footnotes":""},"class_list":["post-253","page","type-page","status-publish","hentry","post-preview"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/malung.arnemal.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/253","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/malung.arnemal.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"https:\/\/malung.arnemal.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/malung.arnemal.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/malung.arnemal.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=253"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/malung.arnemal.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/253\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/malung.arnemal.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=253"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}